Upplandskusten i september. Solen har sjunkit ner bakom horisonten och mörka moln letar sig fram längs havsbandet. Ljuset är svagt och skogen bakom mig är bäcksvart. Med pannlampa och vana fingrar hanterar jag stativ och kamera till önskad komponering och exponerar manuellt. Efter många år med användarvänliga Nikon kan jag utan problem justera alla för mig nödvändiga inställningar även i mörker. Vidvinkelobjektiv 14mm ger en svepande känsla med förstärkt linjeperspektiv. Slutartiden på två minuter gör vattnet mjukt och dimmlikt.
Jag kan leta motiv i timmar medan ljuset är starkt, för att på kvällen återvända till den bästa kompositionen jag kunde hitta. Ett problem jag kan uppleva med havsbilder tagna mot horisonten är att de kan upplevas en aning platta på grund av att det saknas något som skapar en känsla av djup i bilden.
Därför föröker jag hitta motiv där jag kan utnyttja storleksperspektivet tillsammans med linjeperspektivet för att skapa djup. 

Läs hela inlägget »

Precis söder om Dalälvens utlopp i Östersjön ligger Billuddens naturreservat. Här skiftar naturen kraftigt. Från tät urskog med flerhundraåriga tallar, till kilometerlånga sandstränder och kullerstensfält. 

Från parkeringen vid rullsand går det en liten grusväg hela vägen ut till Billudden. Den slingrar sig fram genom varierande natur. Här bryter solen igenom lövverket i den täta växtligheten.

Urskogskänslan infinner sig ofta i naturreservatet. När man befinner sig mitt bland uråldriga tallar som dessa kan man lätt tro att man befinner sig längre bort från civilisationen än bara några hundra meter.

Om man följer någon av stigarna ut ur skogen mot havet, kommer man först till snårig tät terräng dominerad av havtornsbuskar. Sedan öppnar sig landskapet och man kan låta blicken svepa iväg mot horisonten. Sandstränderna är långa och finkorniga. På flera ställen finns det sanddynor som sträcker sig ut i havet, dessa syns mindre när vattenståndet är högt. Bilden lockar till bad men temperaturen på 10 grader gör att jag håller mig torr på land.

Det finns flera sandstränder i området och mellan dessa är landskapet och stränderna mer steniga. Här sveper små vågor in över stranden medan solen sänker sig allt lägre. Jag låter slutartiden bli lång så att vattnet känns silkeslent och mjukt. Vattnet och sanden tycks smälta ihop. Mörkare moln har letat sig in över kustbandet och skapar mer liv i bilden. 

Läs hela inlägget »

Svartvit kust från Billuddens naturreservat. Precis söder om dalälvens utlopp i Östersjön.

Läs hela inlägget »

Här vid Hållnäskusten har havet fritt spelrum och kastar sig ursinnigt mot klipporna med dånande kraft. Havet har under åren polerat klipporna blanka. 
Rödhäll i Uppland bjuder på allt från släta mjuka klippor perfekta för bad, till branta och mer dramatiska formationer och underbar utsikt. 

Läs hela inlägget »

Idag är det den sista augusti och de ljusa sommarnätterna i norr finns nu bevarade i våra minnen. Det är med en stor längtan som jag minns tillbaka till den ljusa midsommartid då livet sprudlade i markerna och det mesta av sommaren fortfarande låg för våra fötter.
Den här bilden är tagen i Jutis utanför Arjeplog den första juli, klockan tre på natten. Jag hade varit vid Norska gränsen och fotat. På vägen tillbaka var jag bara tvungen att stanna för att föreviga stunden, när gryningssolens strålar bryter igenom dimmslöjorna från natten.

Läs hela inlägget »

Vi befinner oss i Ammarnäs, eller rättare sagt Höbäcken några kilometer väster ut. Här vid Vindelälvens klara vatten ska vi bege oss in i Vindelfjällens naturreservat. När vi lämnar parkeringen i Ammarnäs för att påbörja vandringen hänger molnen tunga över den frodiga dalgången. Vi hoppas att väderprognosen stämmer, att det inte ska bli något ihållande regn i trakten. Det vore tråkigt om det blev regn nu när det är fjällpremiär för Linus 7 år. Vi vill ge honom ett gott minne från första fjällturen. Sol och värme hjälper ofta till att höja stämningen.

Vandringen kommer att gå på den nordliga sidan av Vindelälven. Syftet och målet är fjällrävar. Jag vet om en fjällrävslya som jag besökt förr. Det ska bli kul att se om det finns någon kull i år.
Om allt går enligt planerna så ska vi vara där efter två dagsetapper men eftersom det är första gången Linus är med på en fjällvandring kommer vi att anpassa oss efter honom, så det är oklart om vi kommer att ta oss hela vägen fram till målet eller om vi får nöja oss med en kortare rutt. Linus bär sin egen sovsäck och några småsaker till att börja med.
 
Vi kommer att ha tältet några kilometer ifrån lyan och göra dagsturer för att besöka rävarna.
Självklart kommer vi att kombinera fjällrävsbesök med fiske och andra friluftsaktiviteter.

Fem kilometer upp längs älven viker vi av och följer kungsleden upp på fjället. Vi vandrar leden en bit för att sedan vika av igen och vandra i obanad terräng.
Det går förvånansvärt bra för Linus att ta sig fram trots bitvis brant och krävande terräng. Vid något tillfälle klagar han på ont i fötterna och hälarna. Efter en kort undersökning konstarerar vi att det i alla fall inte var skavsår utan bara ömma muskler och trampdynor.
En renflock möter oss över ett krön och förgyller stunden. En kort paus med något gott att tugga på lindrar värkande fötter och glädjen är tillbaka. 

Det är med stor fascination han begrundar och lär sig om fjällvärlden och naturen som hör därtill. Jag tror att det är nyttigt för barn att redan från tidig ålder vistas i naturen. Kanske framförallt idag när samhället ser ut som det gör. Lära sig att använda kroppen, ta sig fram för egen maskin, vänja sig vid tystnad och naturens alla ljud. Låta ögonen vila på vackra former av fjällmassiv och prunkande fjällhedar, istället för någon form av skärm som ständigt tillför information och stress till hjärnan.
Topparna i bakgrunden hör till Ammarfjällen.

Det gäller att ta många raster så att små ben får vila. 

Det här är bara ett exempel på hur det kan se ut i ett område som ibland kallas för Europas sista vildmark. Ett förskönande uttryck som är både felaktigt och missbrukat.
Förutom sargad mark från diverse olika fordon är konserver, glas, porslin, ölburkar, plastpåsar, oljedunkar m.m. ett mycket vanligt inslag i fjällmiljön. Vi som rör oss mycket i fjällen sommartid vet hur vissa ställen mer eller mindre liknar mindre soptippar.
Det skadar miljön på många sätt, inte minst skadar det djur som känner lukten av mat från konserver och annat. Vassa kanter på konserver och glas kan skada djuren allvarligt. 

De ljusa sommarnätterna är över för i år. Så här i slutet av augusti skymmer det redan vid niotiden. Vi insuper skönheten i viddernas land. Den kyliga kvällsvinden får det att tåras i ögonen. Känslan av att vara fri och levande blir aldrig större. När det falnande ljuset till slut har dött ut lägger vi oss för natten och lyssnar på en vind som aldrig ger upp.

Fjället är inte lika livfullt som i början av sommaren när tusentals fåglar häckar på fjällhedarna. Denna ständige vän för fjällvandraren, Ljungpiparen finns fortfarande kvar i trakterna men flyttar snart söderut för att övervintra. När våren kommer igen är den tillbaka och förgyller fjällen med sin ensliga sång.

Vi beger oss mot det stället där jag för några år sedan fick äran att bevittna och med kameran föreviga en kull med fjällrävar. Då var det fem valpar i lyan.
Efter cirka fyra kilometers vandring kan vi konstatera att lyan är tom. Ingen kull detta år. Vi observerar lite gammal spillning från ett vuxet djur. Dock svårt att avgöra om det kommer från rödräv eller fjällräv. En fjällrävslya kan vara flera hundra år gammal och används gång efter gång. Lyan är stor med flera ingångar och grävs där marken är mer sandig och inte så stenig, ofta i en stor gräskulle. 
Vi får hoppas på nästa år och göra en koll igen.

När inte fjällrävarna var hemma provar vi fiskelyckan istället. 

En fjällripa flyger upp framför oss när vi är på väg ner till en liten tjärn några hundra meter från lägret för att fiska. Med stor försiktighet smyger jag mig närmare med min Nikon D810 och objektivet Tamron 150-600mm. 
Jag ligger halvt skymd bakom några stora stenar och ripan sitter på ett litet krön bara en liten bit ifrån mig. Jag får bra stöd för armarna vilket är en fördel med tanke på den relativt tunga utrustningen. Det är väldigt lätt hänt att det blir skakiga och oskarpa bilder när man zoomar in mycket på fri hand. Genom kamerans sökare betraktar jag fågeln på nära håll. Det är en härlig känsla att vara så nära vilda djur och fåglar. 
Jag tar bilden med största möjliga bländare och full brännvidd 600mm. 

Efter en lång dag på fjället finns det fortfarande spring i benen. Kan man hitta en bättre lekplats än denna?
Solen tittar fram och värmer upp luften. Skönt att springa omkring i bara understället.

En tom mage gör sig påmind och det tycks vara en oändlig väntan på att pastan ska koka färdigt. Till pastan serveras rökt älgkött. 

Slitna fötter får luft och vila efter en härlig dag. Senare på kvällen klarnar det upp i väster. Solen bryter igenom och skapar en magisk himmel och en perfekt fotostund. Linus är snabbt framme med kameran för att dokumentera det fina ljuset.

En dryg mil från den förra fjällrävslyan som vi besökte upptäcker vi en annan lya som jag inte visste om. Ibland har man tur... 
Det är otroligt glädjande att vi får uppleva detta, som också var syftet med turen.
Förutom de två vuxna rävarna består kullen endast av två valpar. Antingen var det få valpar vid födseln eller så har några stycken gått under. 
Fjällrävarna har det tufft idag. Under hela vandringen ser vi inte en enda fjällämmel eller någon annan gnagare som är fjällrävens huvudföda. Lämmeltillgången är en förutsättning för fjällrävarnas överlevnad. Extrema töväder vintertid som vid återfrysning skapar onormalt mycket is mot marken tros vara en orsak till den dåliga tillgången på gnagare som fjällämmel.
Ett annat hot är rödrävens utbredning. Den ökar i antal och sprider sig allt högre upp i terrängen. Rödräven är större och kraftigare än fjällräven och tar om den får chans över fjällrävarnas lyor.
Vilda, vackra, oskyldiga och fulla av liv leker valparna runt lyans trygghet. Omedvetna om de faror som väntar.
Vi känner oss privilegierade som får chans att uppleva detta och njuter av varenda sekund. Vem vet när det blir nästa gång med tanke på den ojämna tillgången på fjällrävskullar från till år.
Jag hinner ta några bilder innan regnet börjar stänka när tunga moln drar in över massiven. Fjällrävarna söker skydd i lyan och vi måste börja bege oss tillbaka.

Hemfärden blir lång. Vi går hela vägen tillbaka till Ammarnäs. Regnsjuka moln hänger över oss och varnar om riktigt oväder. På något vis tycks vi gå ifrån regnet och vi klarar oss undan med några få stänk.
Det är en trött kille som med staplande steg tar sig sista biten fram till parkeringen. Trött i kroppen med ömma fötter och ben men rik på nya upplevelser och erfarenheter. 
Vi har varit ute från måndag till fredag och gått varenda dag. Det har inte varit några som helst problem att fullfölja den rutt som vi hade tänkt. En sjuåring klarar mer än man kanske kan tro. Så länge inte belastningen blir för stor i form av packning eller onödigt långa dagsetapper. 

Vi tackar Vindelfjällen för underbara upplevelser, vackra vyer och vilda djur, men vi tar också med oss en känsla av allvar. Tankar om vår jord, naturen och miljön. Hur behandlar vi den enda jord vi har? 
Vad gör vi när vi har exploaterat och grävt upp den sista lilla markbiten? Det vi gör är oåterkalleligt. Det går inte att återställa det vi redan har förstört. Vildmarksområdena krymper och motortrafiken ökar i väglöst land. Vi ska inte sluta leva, men alla kanske måste tänka till, ett steg längre. Vilken värld vill vi lämna efter oss till våra barn och barnbarn?
 

Läs hela inlägget »

Då var det dags att lämna högfjällssjöarna och bege sig vidare mot sjön Girjas. Det blåser mycket hårt när vi med möda packar ihop tältet utan att mista det i den hårda vinden. När vi passerar fjällryggen mellan Vuordna och Gaggagielas blåser det så hårt att det är svårt att hålla balansen med den tunga packningen på ryggen. Det blir mycket energikrävande att hela tiden parera vinden för att inte trampa fel i den ojämna terrängen. 
Framme vid Girjas på 1020 möh är vinden ännu hårdare än tidigare. Det är inte många gånger jag valt att inte slå upp ett tält på grund av hård vind på sommaren men den här dagen får jag vika mig för naturens krafter. Även om det efter en del arbete absolut hade gått att slå upp tältet så tar vi ett beslut om att söka oss till lägre terräng i hopp om lugnare väder.
Vi slår då ihop två dagsetapper till en och går hela vägen ner till sjön Ribas som ligger ovanför Gavas och Tjolmejaur. 
Här är den konstanta vinden något mildare, även om vindbyarna är mycket hårda. Trötta i benen efter den långa vandringen åker tältet upp oavsett vindstyrka. En välförtjänt middag intas inne i tältet. Det är väldigt påfrestande att befinna sig i hård blåst ett längre tag utan chans att komma undan. Ögonen svider och ansiktet hettar när vi återfår värme och energi i kropparna.

Vi vandrar vidare mot Niusak och Tjodnedalen. Nu har äntligen vädret vänt. Himlen är klarblå och solen skiner. Vi njuter och suger åt oss av solens värmande strålar. Nu vaknar även myggen som vill äta sig mätta. Men vad gör det när man slipper regn, kyla och blåst.

Sista kvällen på vandringen. Efter en varm dag och underbart väder kryper kalldimman in över vattendraget som rinner mellan Niusaksjöarna. När solen försvinner ner bakom fjällen sjunker temperaturen snabbt. Jag stannar uppe sent för att fotografera dimman och den varma kvällshimlen. Jag reflekterar över att det känns kyligt, framförallt om fingrarna som håller i kamerahuset. När vi kryper in för att sova är det frost på tältduken.
Fjällen är verkligen kontrasternas land.

Nu återstår sista biten till Adolfström, sedan är det över för den här gången. Det känns både tråkigt och skönt på samma gång. Det är en härlig känsla att befinna sig i väglöst land utan bekvämligheter, teknik och stress. Att leva lite mer ursprungligt för en stund. Samtidigt ska det bli fantastiskt skönt att duscha och äta något riktigt gott. Att sova i en vanlig säng är inte heller fel efter två veckors mycket varierande sovplatser i terrängen. Kanske är det just det som är grejen, att vara utan bekvämligheter ett tag. Det som vi annars har överflöd av i vardagen och i livet. För är det någon gång man verkligen uppskattar det där lilla extra lyxet, är det när man varit ute i alla väder och kämpat i obanad terräng under två veckors tid.

Vi tar in på Camp Gauto där vi hyr en stuga i två nätter för att landa efter äventyret. Tack Anders Marklund för trevligt bemötande och mycket bra service. 

Läs hela inlägget »

Det klarnar upp något i fjärran. Vågorna rullar in och jag passar på att avbilda sjön Vuordna med tillhörande strand och fjällmassiv. Med kameran på stativ låter jag slutartiden bli 20 sekunder för att skapa en sammetslen effekt av vattnet. Mycket mer än så hinner jag inte förrän det driver in mer fukt med vinden. De blå strimmorna som syntes mellan molnen försvinner lika fort som de kom. Regnet är åter och pågår hela natten.  

Dagen efter så är den kyliga vinden fortfarande kvar men molntäcket är uppluckrat och solen visar sig för en gångs skull. I lä bakom en kulle eller sten är det riktigt skönt. 
Vi lämnar tältet och gör en dagstur in mot sjöarna Sarves. Hela dalgången där Vuordna och Sarves ligger är fantastiskt vacker. Här slingrar sig bäckfåror fram genom den gräsbetäckta marken som pryds av miljontals smörblommor. Fina tältplatser är det med andra ord gott om.

När solen skiner och ryggsäcken är packad för dagstur får man till och med energi till att hoppa över vattendragen istället för att gå över och blöta ner kängorna... 

Marken är så mättad med vatten att det tjaskar och klaffsar om fötterna var man än går. Det märks att det har regnat stora mängder den senaste tiden. Det vore inte så dumt om solen fick torka upp marken ett par dagar. Bara hoppas att uppehållsvädret håller i sig.

Betydligt enklare att gå på hårdpackade snöfällt. Det ligger fortfarande mycket snö kvar. Trots att datumet är 17:e juli. Det gör inte oss något. På ett vis blir landskapet mer intressant och fjällkänslan ökar dramatiskt. Det gäller bara att se upp var man går. Där det rinner bäckar och forsar under snön kan det vara riskabelt att ta sig fram.

Läs hela inlägget »

Efter den mycket kalla och blöta vandringen upp till högfjällssjön Vuordna intar vi middagen i tältet. När värmen kommit tillbaka i kropparna upphör regnandet. Då passar vi på att torka genomblöta kläder och utrustning. Torkeffekten är dessvärre inte särskilt god i den mycket kalla vinden som råder för tillfället.
Våra nerkylda kroppar längtar efter den riktiga sommarvärmen. Sedan den dagen vi började vandringen har det varit övervägande regn, kyla och blåst, men så är det i fjällen ibland. Det är ett väderhårt område och man får helt enkelt bara gilla läget. Det har sin tjusning med bistert väder också, om inte annat är det myggfritt... Finvädret kommer tids nog.

Rödingen påverkas inte negativt av det bistra vädret, utan trivs i det iskalla vattnet och hugger villigt. Som en belöning för det hårda slitet under dagen. Nu får vi äta oss riktigt mätta på den bästa maten man kan tänka sig. Stekta rödingfiléer och potatismos. Lyx som är få förunnat. 

Läs hela inlägget »

Efter en fin kväll vid Laisälven är gråvädret med tillhörande regn tillbaka. Framme vid Aldajåkkå tar vi av oss sockar och underställsbyxor men behåller skalbyxor och kängor på. Kängor och byxor blir blöta men man förhindrar att vricka fötterna i den steniga forsen och benen skyddas mot det iskalla vattnet.
Vadet går bra. Som djupast når vattnet upp på låren. Strömmen är stark och sliter ordentligt i benen. Det gäller att hela tiden behålla balansen. Det sista vi vill är att ramla med all packning i vattnet och blöta ner både tält, sovsäckar och extra kläder. En rejäl vandringsstav hjälper oss att på ett tryggt sätt komma över. 

Kalla och frusna skyndar vi oss att hälla ur vattnet ur kängorna och få på oss någorlunda torra sockar och underställsbyxor för att få värmen i kropparna. Det är bara några enstaka plusgrader ute vilket tillsammans med det kalla vattnet blir väl kyligt.
Nu vill vi bara få på oss säckarna och börja stigningen upp över Vuordnatjåkkå.

Den något överexponerade himlen skyller jag på att jag står med bara ben och barfota i det iskalla regnet med kameran i högsta hugg för att bevara en kylslagen upplevelse.

När vi kämpat oss en bra bit upp för fjällsidan stannar vi för att få i oss en snabb lunch. Vi är blöta och kalla, så vi intar en chokladbar på stående fot. Dagar som dessa blir det inte mycket till avkoppling. Vinden ökar ju längre upp vi kommer och regnet vräker ner, sidledes. Efter ett tag står inte gore-tex kläderna emot mer regn och vi blir blöta in på bara skinnet. Jag vet inte om jag köper det där uttrycket, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder...
Nu åker kameran ner i säcken. Komma fram, slå upp tältet, varm mat och torra kläder är det som är relevant just nu. 

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Mariette » Iskallt uppdrag:  ”Fantastisk vacker bild. Tur att det gick så bra som det gjorde, trots ditt ofriv..”

  • Bjarne » Fjällsjöarnas guld:  ”Flotte bilder og finfin røye (röding)! :)”

  • Inger » 37 minusgrader:  ”Fin bild Magnus. Jag njuter när jag tittar på dina bilder, inte bara den här. Nä..”

Arkiv

Länkar

Etiketter